Nu var det ett tag sen som jag bloggade. Jag som hade tänkt blogga varje dag. Men så blev det ju inte. Jag tänkte att bloggandet skulle hjälpa mig på traven med alla mina tankar. Men så helt plötsligt tog mina tankar slut. Eller de avtog i alla fall. Och skrivglöden försvann. Men det är väl så min blogg kommer fungera. Jag skriver när jag får lust helt enkelt.
Jag firade jul med storfamiljen hemma hos min äldsta son och familj. Tomten kom i år också. Men det är så mycket annan stress som jag har omkring mig så jag kände att det får räcka. Så ingen julstress här inte. Jag har bakat och fixat helt i min egen takt. Och som jag skrivit förut känner jag att mitt liv har spretat alldeles för mycket. Det har gjort mig väldigt trött i både kropp och själ. Det var snart ett år sedan det där hände. Och min själ kommer på sätt och vis vara skadad för resten av mitt liv efter det. Med vissa saker är det så. Man får helt enkelt lära sig att leva med det. Men det är en sorg jag tyvärr alltid kommer att få leva med.
Men jag har också bestämt mig för att se framåt. Ingen idé att tänka på sådant man ändå inte kan förändra. Att försöka rikta min energi på saker som gynnar mig och som jag tycker känns bra för mig. Jag kommer aldrig någonsin bli beroende av någon igen på det sättet. Tankar om ett äktenskap är raserat. Äktenskap är inte längre något för mig. Så känns det idag i alla fall. Och det är en otrolig frihetskänsla att känna så. Om jag känner mig ensam ibland? Näää! Jag har så många omkring mig som bryr sig om mig.
Men såklart kommer en sorgsen känsla över mig ibland. Att det blev som det blev. Att det kunde ha skötts bättre. Och den där känslan av att inte fått varit med och bestämma. Att en helt okänd kvinna ska ta sig rätten och komma och ta ens man, för att hon tyckte att hon inte kunde vara utan honom. För att hon tyckte att hon var mera värd honom än vad jag var. Hon kunde väl ha chillat lite. Så kanske det löst sig automatiskt. Men hon kunde inte vänta. Jag kommer aldrig att förlåta henne för det. Men strunt samma. Det blev inte som hon hade tänkt i alla fall. Och jag kan tyvärr inte låta bli att känna viss skadeglädje över det... tyvärr. Jag önskar jag vore mera storsint än så, men så är inte fallet. Men jag har bestämt att inte tänka på henne, eller rättare sagt jag tänker inte på henne alls. Jag har nästan raderat henne ur mitt liv. Det är bara när jag blir påmind som hon berör mig. Tack och lov händer inte det speciellt ofta.
Jag och min "man" har dock pratat ut. Vi har en bra vänskapsrelation idag och vi pratar med varandra ofta. Han hjälper mig med väldigt mycket och det är jag väldigt tacksam över. Och jag vill faktiskt att han och våra döttrar ska få en bra relation igen framöver. Och även om jag aldrig kommer att förlåta det han gjorde kan jag ändå förstå varför det hände. Det finns ju alltid orsaker till varför saker och ting sker. Och han är min vän trots allt. Och man måste ge vänner en andra chans. Och jag vet också att han har lärt sig om vad som är rätt och fel i livet. Han har fått en rejäl tankeställare. Och vi är båda överens om att en otrohet inte är någon bra lösning för att avsluta ett äktenskap på. Och det är väl gott nog. Och faktum är att jag själv inte grävt några större gropar att falla i. Nä, nån KrösaMaja är jag inte. Sånt aktar jag mig för.
Nu vill jag se framåt. Fast ibland måste man blunda för att kunna fokusera på sina mål. Och jag hoppas att 2025 bjuder på många möjligheter. Jag har fortfarande inte fått något jobb fast jag sökt typ 100 000 jobb. Och att det skulle vara lärarbrist, det kan du glömma. Jag är utbildad lärare med lärarlegitimation, men något jobb på någon skola har jag inte fått. De flesta hör inte ens av sig och andra skriver snällt att de gått vidare med andra sökande. Det suger förstås. Men that's life. Inte många som vill anställa en 59-årig tant. Men jag ger inte upp. Och jag vet att det kommer att lösa sig. Jag söker andra jobb också, inte bara lärarjobb. Jag är ganska flexibel. Dock har ju min rygg i bagaget. Och även om jag är bra i ryggen efter min operation är jag ändå väldigt rädd om den. Jag har ju även en annan ryggproblematik, artros, som inte går att operera bort. Men den kan jag leva med. Men jag kan inte ha något jobb där man lyfter och sånt.
Jag fortsätter såklart med vårt glitterföretag, och ska satsa lite mera på det nu när alla helger är över. Nya tider. Ny logga. Nya burkar. Nya mål med stora förhoppningar. Jag måste bara vända den här negativa trenden till en positiv trend. Men som sagt var, det har varit ett riktigt tungt år. Jag har kämpat som tusan med att få ihop livet. Och jag har fått gjort saker som jag aldrig trodde att jag skulle behöva göra. Jag menar när samhället sviker dig måste du ta till alla knep du kan. Men såklart inte så att du gör någon illa eller gör något olagligt. Så ni inte tror att jag planerat att råna en bank eller något 😅
Massa kärlek 🦋 Puss och kram
(Jo, jag skulle bli jätteglad om ni ville klicka på gilla-knappen här nedanför) ⬇️
Det löser sig,satsar på ett toppenår✊️🌹