När jag står här och tittar ut genom fönstret ser jag hur små snöflingor cirkulerar omkring. Jag tycker att det är något magiskt med snöflingor, romantiskt. Och när jag var yngre fanns alltid en känsla av att jag ville ha ett vinterbröllop. Och faktum är att jag faktiskt fick ett vinterbröllop. Och jag minns när jag stod där utanför kyrkan, nygift och lycklig, hur det snöade i min brudkrona. Det sägs att det betyder lycka och tur när det snöar när man gifter sig. Och visst har jag varit lycklig många gånger i livet. Men det slutade ju inte så bra. Men jag tycker fortfarande det är vackert när det snöar. Det kan ingen sorg i världen ta bort från mig.
Jag trodde nog att mitt liv skulle se annorlunda ut nu när jag fyller 60 år. Jag trodde nog att det var nu man skulle få tid att landa. Att jag och min man skulle tänka på framtiden. Hur vi skulle göra med allt. Att det var nu man skulle börja på och planera inför pensionen. Vi var ju i en kris. Jag sticker inte det under någon stol. Säger man så? Kanske vi skulle ha separerat? Kanske vi hade kommit på någon annan lösning? Det får vi tyvärr aldrig reda på. Jaja, gjort är gjort. Det går inte att ändra på nu. Men såklart känner jag en viss ledsamhet över hur allt blev. Jag undrar såklart lite hur mitt liv skulle ha sett ut nu om inte en viss person hade kontaktat min man på självaste midsommarafton. Gör man så? Eller är det bara jag som reagerar på det? För visst är det väl lite märkligt att man som 57 årig kvinna kontaktar en gift man? Och jag förstår fortfarande inte hur "min man" kunde låta detta hända. Jag har inga högre tankar om mig själv. Jag vet att jag har har/hade mina brister. Men jag trodde aldrig att jag skulle bli bortbytt så lätt. Det räckte med ett telefonsamtal så var han beredd på att gå vidare med annat. Han måste känt sig väldigt olycklig. Jag önskar att han hade berättat det för mig. Jag önskar så att han hade pratat med mig. Vi hade kunnat lösa det. Men nu blev det aldrig så. Det känns kan jag säga. Det känns för jävligt.
Tänk så fel det blev. Tänk så fel jag hade. En gång i tiden var vi ju faktiskt lyckliga, vi hade det faktiskt riktigt bra. Kanhända att vi levde lite över våra tillgångar men vi jobbade båda två och hade bra heltidslöner. Familjen var viktigast. Och vi har upplevt mycket bra och roligt tillsammans och vi har rest över hela världen. Egypten, Italien, Frankrike och många andra länder runt i Europa. Vi tog oss till och med över till USA. Jag minns att jag sparade ihop till den resan för att fira vår 20 åriga bröllopsdag. Det var en överraskningsbröllopspresent. Oj, vilket långt ord det blev. Och det var nog en av de bättre resorna jag har gjort. Vår yngsta dotter var också med. Jag älskar New York. Men det bästa var att vi faktiskt åkte till Salem, Massachusetts. Jag är så glad att vi hann att göra den här resan. Vi hade tänkt att vi skulle resa tillbaks dit, men jag inser nu att det aldrig kommer att ske. Nu får jag vara glad om jag kan åka till Säffle och köpa en kopp kaffe 😂
I ärlighetens namn känner jag mig just nu ganska så resfärdig. Visst ser det härligt ut när man ser att vissa är ute och reser, men... Jag känner mig ganska nöjd. Och det är ju bra nu i dessa tider då jag inte har någon ekonomi. Nej, nu får man fokusera på annat än resor. Såklart det sticker i hjärtat när man ser att andra gör så himla mycket. De reser dit, det går ut på dem restaurangerna, det går på fester hit och dit. Sånt som jag inte kan göra, som det ser ut nu Men vet du, det handlar inte bara om att jag inte har den ekonomin, jag brukar tänka mera på hur de orkar. Jag känner mig så jäkla osocial just nu. Och det är väl tur det i allt elände. Jag känner mer avundsjuka på deras energi. För just nu har jag ingen energi alls. Och den lilla energi jag har går åt att andas och söka jobb. Så det blir mycket sitta hemma i soffan. Men det är helt ok. Det går ingen nöd på mig. Det vore ju trist om jag satt här och kände mig ensam och övergiven. Men det gör jag faktiskt inte. Min tid kommer. Men...
Här är jag och min son på nyårsafton.Så är det där där med jobb. Som jag skrivit förut så har jag ju sökt 100 tusen jobb... nästan. 🤨 Och jag vet inte hur många standardsvar jag har fått: Vad kul att du är intresserad av en tjänst hos oss, tyvärr måste vi meddela att vi gått vidare med andra sökande... Jag tror banne mig det är mer knäckande att få dessa tyvärr-meddelande. Jag har varit i kontakt med Arbetsförmedlingen. Har förstått nu att många skickar iväg sina CV och att arbetsgivare får så många att de inte ens orkar kolla igenom alla. Till och med AF tipsade om att man skulle söka jobb på andra sätt. Ja ja, that's life liksom. Jag får försöka söka jobb på egen hand helt enkelt. Det jag har lärt mig de senaste åren är att ska man få någonting gjort när det gäller myndigheter måste man göra det själv. Jag är inte bitter för det. Men jag kan känna en viss liten irritation över det hela. Men jag är långt ifrån ensam, det är jag väl medveten om.
Jag mår bra idag. Jag känner mig lycklig. Och jag och min dotter är så glada över vår lägenhet på Gärdet. Tro inget annat. Det var bara den smutsiga vägen hit som känns lite onödig. Men med lite allrent och wettex har vägen blivit lite renare. Jag och min man har som sagt var pratat ut och vi är goda vänner idag. Väldigt goda vänner. Och vi pratar flera gånger i veckan. För fast han gjorde som han gjorde vill jag inte att han försvinner ur mitt liv som vän. Alla förtjänar en andra chans. Och han är fortfarande väldigt viktigt för mig.Sådär, det var lite skönt att skriva av sig lite. Det är fredag och hittills har det varit en bra dag. Och den kommer bara att bli bättre för nu ska vi åka iväg och fira en försenad födelsedag hos mitt barnbarn Molly. Denna underbara lilla tjej. Hon har nämligen fyllt 8 år. Hon ringde mig nyss och undrade var vi var? Så nu måste jag skynda mig och göra mig i ordning. Det är inte det enklaste att ha en farmor som är tidsoptimist.
Massa kärlek ❄️ Puss och kram
(Jo, jag skulle bli jätteglad om ni ville klicka på gilla-knappen här nedanför) ⬇️