Tänk att det redan är september.🍂 Dagarna går och nätterna springer. Men jag ska inte klaga för jag älskar hösten. Och för min del har det varit en väldigt varm sommar. I lägenheten där jag bor har det varit otroligt varmt. Det har inte gått att varit där utan fläkten på. Så jag längtar faktiskt efter lite friskare vindar. Och nu är det bara två dagar kvar till operationen. Faktum är att jag känner mig lite så där orolig över det. Och det jag är orolig över är att jag inte ska vakna upp efter operationen helt enkelt. Det är en enkel operation som jag ska göra. Men då jag ska sövas känns det alltid lite si sådär. Men läkarna har lovat mig att det kommer gå så bra så. Jag får väl tro på deras ord. Ha då i åtanke att jag lider av både hälsoångest och Gad. Det ska bli skönt när operationen är över och när jag kan börja på att se framåt på riktigt. Många har skrivit till mig och berättat om andra som gjort samma operation och att det har blivit en såååå positiv förändring i deras liv. Det verkar nästan för bra för att vara sant.
Jag har haft det så här nu i över tre år. Och jag känner att det bara blir sämre och sämre. Det kostar på att gå och ha ont hela tiden. Kroppen orkar liksom inte med att kämpa längre. Kroppen blir trött av att kämpa hela tiden. Och för varje dag som gått känner jag att jag tappat en bit av livet. Och då ska ni veta att jag ändå är en väldigt positiv människa. Men man orkar inte vara positiv hur länge som helst heller. Ibland är jag jäkligt trött på att alltid visa mig så stark och positiv hela tiden. Nej, för så är det inte. Livets känns jäkligt jobbigt emellanåt. Det suger! Och nu tycker jag att det räcker. Men det ska bli ändring på det. Nu blir operationen äntligen av.
Jag ser fram emot att kunna göra massa saker som att gå på marknader, träffa folk och dricka bubbel, vara ute och shoppa och göra roliga saker med mina barnbarn. Jag vill kunna städa, baka och laga mat utan smärta och att det ska behöva ta en hel jäkla dag för att göra sånt. Fast jag måste ändå säga att jag nog aldrig varit så huslig som jag är just nu. Eller, det var väldigt länge sen i alla fall. Jag är faktiskt en rätt så huslig person och har alltid varit det förut. Fast när jag bodde i huset orkade jag ingenting. Jag trivdes aldrig riktigt i huset. Visst, det har funnits små goda stunder. Men det var någonting med det där huset som gjorde att jag aldrig riktigt kunde må bra där. Jag längtar verkligen inte tillbaka dit. Jag hamnade i ett dåligt mönster och såg liksom ingen riktig utväg därifrån. Det var något som inte var bra. Det var som att huset åt upp mig. Jag kunde inte riktigt leva fullt ut. Jag hade ont och jag var deprimerad. Dessutom fanns det två våningar vilket inte passade min rygg speciellt bra. Nu har jag mitt rum precis bredvid köket. Det är perfekt.
Det är skillnad att bo på 63 kvadrat och 120 kvadrat. I alla fall när man har problem med ryggen. Och jag har haft problem med min rygg i många år. Jag tror även mitt mående har påverkat min rygg. När man inte mår bra i livet så har det en tendens att sätta sig i kroppen någonstans. Och jag har verkligen mått skit i psyket i många år. Idag mår jag i alla fall inte skit i psyket längre, inte alls på samma vis i alla fall, så nu kan det ju bara bli bättre tänker jag. Och jag är helt säker på att det kommer att påverka min rehabilitering. Jag tror att detta kommer bli så himla bra. Om jag nu överlever operationen vill säga...😅
Jag har ju isolerat mig i några veckor här hemma så att jag ska hålla mig frisk inför operationen. När jag har gått här hemma helt själv om dagarna har jag tänkt mycket. Jag har reflekterat över mitt liv. Jag har tänkt mycket på vad jag vill med mitt liv. Om hur jag vill att det ska bli framöver. Det är så viktigt att man stannar upp och gör det ibland. Jag pratade med min älskade vän AnnSofi härom dagen/kvällen. Och tänk vi satt och tjatade i över fem timmar. Och vi pratade mycket om vad sorg gör med oss människor. Hur vi försöker hitta lösningar med att komma ut ur mörkret. Att vi är överlevare. Min kompis bor i Karlstad och det är där jag är uppväxt. Och jag måste säga att jag verkligen längtar att åka till Karlstad just nu. Så det blir något jag kommer att göra när jag känner att jag orkar. Kanske jag tar tåget dit istället för att ta bilen. Då kan jag sitta där på tåget och kanske dricka lite vin och äta räkmacka. Ni ser, det behövs inte mycket för mig för att det ska kännas lyxigt. Ett glas vin och en räkmacka på ett tåg. Vi får se hur det blir med det. Jag måste få ordning på min ekonomi också. Men jag vet att det kommer att lösa sig. Det måste lösa sig. Ni ser, nu är jag så där jäkla positiv igen.
Hursom. Jag ser verkligen fram emot att träffa människor, att gå ut och ha lite kul. Det var längesen som jag hade riktigt kul. Väldigt längesen. Med ryggproblem, utan jobb och pengar blir livet lite ensamt. Och att ha behövt flyttat från det ställe som man har bott i typ 40 år sätter också sina spår. Speciellt när det inte alls var planerat. Som det varit nu har det varit ett evigt kämpande med att överleva. Både känslomässigt och ekonomiskt. Jag måste säga att det varit ett rent helvete. Det har varit döden och tornet på en och samma gång. Jag tänker att vi lägger till tre svärd och tio svärd också. Ni som kan era tarotkort, ni vet vad jag menar. Det har varit fullt kaos inom mig. Tack och lov har det börjat ordna upp sig. Transformationen är i sitt slutskede. Men än är det bitar kvar att hantera.
Jag längtar tillbaka till den tid då jag kände inspiration till att leva. Då jag kunde röra mig fritt. Men den dagen kommer, var så säker. Jeanette 2.0 är på ingång. Vad säger ni, Ska jag färga håret brunt?
Massa kärlek 🦋 Puss och kram
