Idag är det redan torsdag. Det är inte klokt vad dagarna går fort. Men vi myser och mår bra i vår lilla lägenhet. Och jag märker att jag tar mycket kort på det jag äter. Som om jag skulle vara typ en mat influenser 😅. Det blir väl så när jag inte har något arbete att gå till. Då blir det att jag sitter här hemma och äter istället. Fast riktigt så är det ju inte. Det är väl mer att jag håller mig lite sysselsatt på samma gång. Jag kan ju inte bara sitta där i soffan och spela på mobilen och göra armband hela tiden. Och dessutom tycker jag om att fotografera. Som idag när jag åt paprika från paprikaplantor som jag fått av min svärdotter. De står där så fint i köket. Det vill jag ju visa upp. Väldigt intressant för alla. 😁Jag har verkligen inte gröna fingrar men jag gav mig tusan på att jag skulle klara av att sköta de här. FarmarJeanette liksom. Jag har skött om dem som de vore mina barn. Mina små paprikabarn. Och de var faktiskt riktigt goda och krispiga. Det smakade lite som ärtebok. Du vet såna där ärtor som ligger i slidor. En ärtslida. Heter det så? Ärtskida kanske det heter? Ja ja, strunt samma. Ni förstår nog vad jag menar. Nu hoppas jag på att det kommer flera små paprikor.
Jag har ju alltid haft problem med min vikt men har nu lyckats gå ner cirka 20 kg faktiskt, vilket är väldigt skönt och bra. Bra för min hälsa och bra för att då kan jag få operera min rygg. Som jag berättat förut så lider jag av Spinal Stenos och har svårt att gå och röra på mig. Nerverna sitter i kläm. Men nu äntligen har jag fått klartecken till att göra en operation och den kommer att ske i slutet av augusti. Det ser jag såklart fram emot på samma gång som jag har lite ångest inför själva operationen. Jag vill egentligen inte operera mig men kände att jag inte orkar ha det så här längre med min rygg. Jag har liksom inget liv längre. Jag kan knappt gå. Och jag känner att det blir värre och värre. Dessutom är jag väldigt trött på att ha ont hela tiden. Jag är trött på att käka en massa smärtlindrig.
Sen så blir det några veckors rehabilitering och sen hoppas jag faktiskt att jag ska kunna söka jobb. Vi ser vad som händer. Det är en enkel operation men jag känner en viss oro över den. Jag kan säga så här, jag blir glad om jag vaknar upp efteråt. Jag är så jäkla fjantig när det gäller sånt här. Det är väl den där dödsångesten som spökar. Livet och döden är alltid närvarande i mitt liv på något vis. Och fast jag fascineras av döden är jag ändå rädd för den. Eller jag kanske inte är rädd för döden, men jag vill gärna leva i ett par år till. Man kan säga att jag inte är rädd för själva döden i sig, utan sättet man kan dö på. Jag vill inte dö i smärta. Det är smärtan jag är rädd för. Och jag är även rädd att döden ska komma plötsligt när jag är själv. Då jag levt med stark dödsångest i flera år av mitt liv är döden väldigt närvarande hela tiden för mig. Den som levt med dödsångest vet hur det är. Den bara kommer när man minst anar det. Det kan vara ett stick i ögat eller ett hugg i hjärtat. En smärta i fingret. En kluck i örat. Det kan vara precis vad som helst som du inte är beredd på. Och kroppen känner av det direkt och skapar en fara. Hjärnan liksom lurar dig. Nu kommer du att dö!
Det var en tid då Jag trodde jag skulle dö flera gånger om dagen. Det var en hemsk tid och jag käkade massa psykofarma. Tack och lov är jag fri från både dödsångesten och psykofarman. Men just dödssångesten finns ändå kvar där i ryggraden som en liten skugga. Kroppen minns. Det får jag nog leva med. Jag brukar tänka att alla ska vi ju dö någon gång som någon slags bearbetning. Men jag vill liksom ha kontroll över saker och ting. Jag vill själv bestämma hur jag ska dö, och jag vill dö lugnt och fritfullt med alla mina kära omkring mig. Sen efter döden så vill jag finnas omkring dem som ett spöke. Mig kommer de inte slippa. Men så enkelt är det ju inte. Hur är dina tankar om döden? Är du rädd för döden? Nej nu ska jag sluta att vara så gravallvarlig. Man borde ha nio liv som katten har. Men vem vet det kanske vi har?
Massa kärlek 🦋 Puss och kram
Jodå vännen en släng av dödsångest kommer ibland,livet går ju så jäkla fort men jag försöker att tänka att jag lever nu,sedan vet jag ju inget om😉Livet är viktigt,vi har ju så många som vi älskar🤗