Livet sker när vi håller på och pysslar med annat. Ibland är vi medveten om det och ibland inte. Dagarna går och vi försöker att fylla dem med betydelsefulla saker. Ibland rullar det bara på och man märker inte vad som händer i kulisserna. Inte enbart för att man är ouppmärksam, utan för att man tror att det som sker runt omkring är som det ska. Man går där i någon slags god tro. Jag hade fullt upp med att få livet att gå ihop. Och på samma gång som jag kände att det var något som inte stämde, ville jag inte tro på det. Jag hade ändå någon slags konstig tillit. Jag tycker att tillit är så otroligt viktigt. Tillit i en relation innebär en djup övertygelse om att ens partner agerar och talar med ärlighet och omtanke. Så för mig fanns det inga andra alternativ. Tilliten fanns där bara. Men tänk så fel jag hade...
Jag har nu lärt mig att tillit inte är något man automatiskt kan begära. Och där du trott att du gått säker inser du att det bara varit en falsk illusion. Jag blev nedknuffad från stupet och fick klara mig bäst jag ville. Det gjorde ont och jag skrek rakt ut. Men det var ingen som hörde mig. Det var ett tyst skrik. Men jag kan fortfarande höra skriket inom mig. För jag hörde det, och det kommer aldrig att lämna mig. Det tysta skriet. Det var som att skrika i ett rum utan luft. Som att stå och skrika där uppe ensam på månen. Sen så kom natten och mörkret svepte över mig som en stor mörk kappa. Och jag började sakta vandra omkring i skuggorna. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Och jag trodde nog att jag aldrig skulle hitta ut därifrån. Men jag har vänner även i skuggorna och de tog varsamt hand om mig. Jag är så glad idag att jag lyssnade på dem. Att jag tog emot deras stöd. För ingen annan än dem vet vilket jäkla helvete jag hamnade i.
Idag ser det annorlunda ut. Jag mår alldeles utmärkt. Det mesta av skuggorna har skingrat sig. Jag har nog aldrig känt mig så fri och harmonisk som jag gör nu. Och jag är så glad för vår lägenhet på Gärdet. Så livet känns helt okej. Förutom min ekonomi då, det är kämpigt. Det gör mig svag. Och förutom min rygg såklart. Men snart ska jag operera den. Och jag tror att mycket kommer att förändras efter det. Dock blev operationen framflyttad då jag såklart passade på att bli sjuk. Men jag har fått en ny tid om två veckor. Egentligen är det ganska bra för då får jag ytterligare tid att förbereda mig. Jag måste erkänna att jag var lite nervös. Jag kände mig inte riktigt redo för operationen. Och jag vet inte varför, det var bara en känsla som jag hade. Så nu ska jag bara vara hemma och inte träffa massa människor innan den nya operationstiden. Jag vill inte bli sjuk igen. Och det känns helt okej. Tänk vilken massa härlig egentid jag kommer att få nu. Underbart.
Massa kärlek 🦋 Puss och kram
