Ibland undrar jag varför jag överhuvudtaget håller på och bloggar så här. Att jag så gärna öppnar upp mitt hjärta för andra. Några kanske tycker det är töntigt att jag gör det. Att jag ska hålla mina känslor för mig själv. För jag skriver ju egentligen inte om någonting viktigt. Fast för mig är det såklart viktigt. Det är mitt liv det handlar om. Och jag är inte rädd för att visa hur jag mår och känner. Jag har ett stort behov av att få skriva av mig. Och när jag tänker efter så har det alltid varit så. Jag har alltid älskat att skriva och har alltid velat skriva av mig. Redan som liten skrev jag dagböcker och den första dagboken jag började skriva var när jag var 7 år. Jag tror jag har kvar den boken än. Den är lila. Jag ska banne mig leta upp den. Jag vet att jag skrev när jag gick i första klass. Där skrev jag min första dikt om snö. Jag måste verkligen leta upp den.
Jag hade även andra dagböcker men de valde min kära mor att slänga. Hon tyckte det stod så mycket dravel och trams i dem. Ja, ni vet om killar och sånt. Mammor... Det hade varit kul att läsa dem idag. Eller så var det kanske tur att hon slängde dem. Men en sak som hon inte slängde är min diktbok. Tror inte hon hittade den för då hade nog den också rykt. Där i står det mycket dravel och trams. Jag måste säga att jag var väldigt dramatisk i mitt sätt att skriva när jag var ung. Mycket hjärta och smärta. Mycket om liv och död. Redan då...
Jag har alltid gillat poesi och kan jag, så blandar jag gärna in lite poesi i mina texter. Det är en del av den jag är. Och vem är jag om jag inte får blotta delar av mitt tunga hjärta... Så det handlar inte bara om att få en stund av bekräftelse. Det är ett behov som jag har. Att skriva är en slags terapi för mig. Ett sätt att lätta på trycket. Men så har jag också Merkurius i det tredje huset för de som kan astrologi. En författarsjäl. Man har en förmåga att kunna kommunicera genom att tala eller skriva. Och det är väl lite så jag fungerar.
Jag tycker om att både tala och skriva. Och de som känner mig vet att jag kan prata sönder en sten om det vore så, och det är både på gott och ont. Så umgås man med mig då blir det inte en tyst sekund. På samma gång som jag pratar mycket så skriver jag såklart också mycket. Jag kan aldrig riktigt hålla någonting kort. Börjar jag att skriva kan jag inte riktigt sluta och jag får liksom stoppa mig själv: - Nu räcker det!
Och det är precis det jag behöver ibland. Att sitta där själv med min kaffekopp och bara vara tyst. Mina sinnen simmar åt olika håll som ni märker. Ibland pratar jag jättemycket. Ibland är jag tyst. Men är man född i Fiskarnas tecken är ju inte det så konstigt.
Massa kärlek 🦋 Puss och kram