Att drabbas av sorg är någonting som tar lång tid att bearbeta. Sorgen kan se ut på många olika vis. Det kan ha varit någon som har dött, man kan ha förlorat sitt jobb och man kan ha blivit lämnad av sin partner. Vad som än hänt så är det är en process inom en som man behöver jobba sig igenom. För min del så har alla tre saker hänt. Jag har förlorat min mamma, blivit av med mitt jobb och lämnad av min man. Och pricken över i:et är min förbaskade spinal stenos. Och i ärlighetens namn så är jag själv förvånad över att jag fortfarande står upp. Det har varit många tuffa år och jag förstår att det kommer ta tid att komma till rätta med livet. Den som har upplevt en slags sorg vet hur tungt det kan vara. Men man kan inte känna någon annan sorg. Sorgen är din egen.
Och alla människor man har omkring sig går vidare med sina liv, medans jag liksom fastnat i någon slags skarv som jag inte tar mig över. Och jag förstår det, alla har sina liv och sina våndor. Man och full sjå med sitt eget, inget konstigt med det. Men det blir jobbigt för oss som inte kommer vidare på grund av ett sorgarbete som tar längre tid än man vill. Detta gör mig skör. Det gör mig ledsen. Och det är många gånger som jag fortfarande sitter här hemma och gråter för mig själv. Jag försöker vara stark, och oftast är jag det, men ibland brister det och då faller jag ner i den där skarven. Den där skarven som gör att livet liksom stannar till och jag kommer inte vidare.
Sorgen finns fortfarande kvar innan mig fast jag inte pratar om det lika mycket längre. Som ni vet så syns inte alltid en sorg man går och bär på. Och just nu känns det som att jag går och bär på en stor tung säck. Jag förstår ju att folk inte orkar höra på mitt tjat. Men det som kan bli jobbigt är att folk inte ser att man fortfarande är i ett skört läge. Att man inte orkar lika mycket just nu. Att det går fort för hjärnan att känna sig full. Det behövs inte mycket alls för jag ska bli förvirrad och vimsig. Ett typiskt tecken hos mig när det blir för mycket.
Jag fyller 60 år nästa år. Tiden går så himla fort. 60 år är väl egentligen ingen ålder, men man vet ändå vart livet är på väg. Och ibland känner jag mig faktiskt som en liten tant redan nu. Jag tänker på ofta på döden. Döden är närvarande hela tiden. Min dödsångest kommer nog aldrig riktigt att lämna mig även om det är stor skillnad på hur det varit. På samma gång försöker jag numera att leva här och nu. Jag kanske har typ 20 år kvar att leva om jag har tur. Man vet aldrig när det tar slut. Min pappa blev 68 år och min mamma blev 79 år. Ingen klarade av 80-årssträcket. Så jag brukar tänka att jag blir glad om jag får 20 år till. Och de 20 åren vill jag ska bli så bra som möjligt. Jag vill försöka att leva det liv som känns bra för mig. Utan krav och måsten, utan att behöva känna dåligt samvete för allt jag gör. Och jag känner att jag är på god väg. På samma gång får jag väldigt dåligt samvete om jag tänker på mig själv. Men jag måste få göra det ibland om jag ska överleva det här. Jag måste våga vara lite mer obekväm. Och man kan ju inte vara omtyckt av alla.
I hela mitt liv har jag käkat psykofarma, Jag har sprungit hos många psykologer och jag har mått väldigt dåligt inombords. Ändå har jag alltid försökt att vara så positiv som möjligt, att se det positiva i livet. Jag har försökt att ha perspektiv och inte vara allt för dömande. Men jag är bara en vanlig människa med mina fel och brister. Jag kan bara försöka göra så bra det går utifrån det förutsättningar jag har har. Men jag har jobbat mycket med att utveckla mig själv med tanken om att alltid bli en bättre människa. Att bli en bättre mamma, vän, syster, farmor osv. Jag har alltid på något sätt känt mig misslyckad. Känt att jag inte har dugit eller räckt till. Oftast har det bara varit hjärnspöken. Min hjärna har alltid försökt att lurat mig. Hursom, det finns alltid saker att jobba på. Idag är jag i alla fall helt fri från psykofarma och detta är något jag verkligen är stolt över. Att jag efter typ 35 år klarade av att sluta med dem och faktiskt känner mig helt okej.
Faktum är att psykofarman gjorde mig sjukare, men det insåg jag ju inte när jag höll på med att äta dem. Men det var också behövligt att äta dem för en tid, för att jag skulle överleva. Men sen blev det nog så att jag levde mera för att ta tabletterna mer än att känna det riktiga livet. Min hjärna blev lite zaggig av alla tabletter som jag åt. Idag är jag helt i fri ifrån dem och det känns helt fantastiskt. Och jag hade inga problem med att sätta ut dem. När jag väl bestämmer mig för något då jäklar... Det tog ett helt år att sluta upp med dem. Men skam den som ger sig. Och från den dagen jag helt slutade har jag inte någon gång tänkt på att jag vill ta en tablett igen. Jag är färdig med det. Idag känner jag mig helt fri och min hjärna är mera mottaglig av det som händer omkring mig. Jag har liksom fått tillbaka mitt riktiga liv, mitt riktiga jag utan tabletternas påverkan. Jag är så glad att jag ändå tog beslutet att sluta med psykofarma. De hade inte längre något syfte.
Massa kärlek 🦋 Puss och kram
Man kanske inte behöver vara så duktig jämt,eller hur?